Underbara joggingtur!

När jag gick ut, var jag ju inte ens säker på att jag skulle springa.
När jag kom hem, var jag helt paff över hur bra det hade gått :)
På vägen upp mot spåret stötte jag på en bekant till mig och mamma. Först verkade hon inte riktigt känna igen mig, men när hon såg att det var jag hejade hon, och sen utbrast hon "Vad smal du blivit!!" helt från ingenstans..syns det verkligen? Jag menar, det är ju inte direkt länge sen jag träffade henne sist? Det var kanske 1½ månad sen bara, och då vägde jag inte så mycket mer än nu..eller tyckte hon bara att jag var tjock då? Blev helt klart glad, men samtidigt väldigt stäld av hennes kommentar..
 
Hur som helst så kom jag upp till spåret, började jogga i väldigt lungt tempo och tänkte att jag skulle följa spåret som är 4 km långt. Hade trots allt lyckats jogga runt det med mamma för en vecka sen..När jag kom fram till mål igen, utan att ha gått en enda meter, var jag fortfarande inte nöjd. Så tänkte att jag skulle fortsätta att jogga och se hur långt jag orkade. Så bestämde mig för att ta den längsta vägen hem som jag kunde komma på, och så skulle jag promenera resten hem. Men jag sprang och sprang, kunde verkligen inte stoppa mig själv. Så jag slutade inte springa förän jag var ca 100 meter hemifrån. Så istället för att gå/jogga 4 km, gick jag 1½, och joggade någonstans mellan 7 och 8 km. Så långt har jag ALDRIG joggat tidigare. Och dessutom HELT utan gångpauser..
Så GAAAALET stolt. Så nu efteråt unnar jag ,mig 2 stora koppar te, och en lyx-dusch med helkroppspealing :)

Nästan ivrig inför att ställa mig på vågen imorgon :P


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

kaffefrukost.blogg.se

Livet med en ätstörning som aldrig riktigt ger sig.

RSS 2.0