Tomt och ensamt i kaoset
Singel. Förälskad i någon ny. Rörigt med den nya.
Kan inte sova. Utmattad trots fyra och en halv veckas semester.
Tre dagar kvar tills jag börjar jobba igen. Kommer inte upp ur sängen. Har ingen ork till att sysselsätta mig, att jaga bort ensamheten.
Kaffe och ciggaretter. Hungern värker där inne. Kan inte äta. Vågen står 1.9 kg från LW. Vill jag dit igen? Är det kanske det jag ska sikta mot igen? Det är trots allt det lättaste sättet att nå korta, små, sekunder av tillfredsställelse. Jag har inte så långt att kämpa. Kanske kan det gå. Kanske blir jag sjuk igen. Men vem ska bry sig? Vem ska komma och lägga sig i den här gången? Han finns inte där längre. Huset är tomt. Ingen vet om jag äter eller ej. Ingen kommer att säga något. Kampen mot en ny LW kan börja, ingenting behöver stoppa den. Har jag vad som krävs den här gången? Kommer tomheten hålla aptiten borta, eller kommer orken att äta komma tillbaka? Kommer jag försöka, och misslyckas på nytt? Jag vet inte.
Allt jag vet är att allt i mitt huvud är suddigt och otydligt. Tvekande. Avvaktande. Och att jag kanske inte är allt för lång från de låsta dörrarna som döljer sjukhusets tråkiga korridorer...
Kan inte sova. Utmattad trots fyra och en halv veckas semester.
Tre dagar kvar tills jag börjar jobba igen. Kommer inte upp ur sängen. Har ingen ork till att sysselsätta mig, att jaga bort ensamheten.
Kaffe och ciggaretter. Hungern värker där inne. Kan inte äta. Vågen står 1.9 kg från LW. Vill jag dit igen? Är det kanske det jag ska sikta mot igen? Det är trots allt det lättaste sättet att nå korta, små, sekunder av tillfredsställelse. Jag har inte så långt att kämpa. Kanske kan det gå. Kanske blir jag sjuk igen. Men vem ska bry sig? Vem ska komma och lägga sig i den här gången? Han finns inte där längre. Huset är tomt. Ingen vet om jag äter eller ej. Ingen kommer att säga något. Kampen mot en ny LW kan börja, ingenting behöver stoppa den. Har jag vad som krävs den här gången? Kommer tomheten hålla aptiten borta, eller kommer orken att äta komma tillbaka? Kommer jag försöka, och misslyckas på nytt? Jag vet inte.
Allt jag vet är att allt i mitt huvud är suddigt och otydligt. Tvekande. Avvaktande. Och att jag kanske inte är allt för lång från de låsta dörrarna som döljer sjukhusets tråkiga korridorer...
Kommentarer
Trackback
